Äras den som äras bör, telenor exempelvis

Minns ni när jag var lite putt på 3s sneakiga kampanj gällande roaming i EU? I korthet så skröt man om sina nya låga priser, som råkade vara så höga som möjligt enligt nya EU-direktivet. Då föreslog jag att en operatör som är lite framåt och bryr sig om sina kunder istället borde tagit steget fram till nästa sommars krav på 0 extrakostnad redan nu – det hade varit värt en kampanj!

telenor

Tydligen så läser någon på telenor min blogg (eller så var det bara helt rimligt) så nu har man gjort just det. Inga roamingavgifter inom EU helt enkelt.

En annan sorts milstolpe, dag 100

Så var vi där. 100 dagar sedan jag startade utmaningen som går under blogg100. Det har verkligen varit rätt tungt. Men innan jag beklagar mig, hur gick det?!

  • 91 inlägg, så inte riktigt de planerade 100 men med tanke på att jag bestämde mig för att att ta “ledigt” när jag var på semester så känns det rätt bra. Missade också 2 dagar tror jag där det inte hanns med. Ändå nöjd med mängden!
  • Ganska snart så skapade jag blogg100-cheapout taggen. För dagar där tiden inte fanns att ha en klok reflektion över ett viktigt ämne, några gånger var det ett lästips, andra mest en ursäkt. Totalt 8 inlägg kändes tämligen irrelevanta eller överförenklade och fick taggen blogg100-cheapout.
  • Så skarpa, smarta och fasligt genomtänkta inlägg uppgick till 83. Helt okej!

Okej, så jag skrev massor…och då kom besökarna?! Njae. Merparten av min trafik är fortfarande till gamla inlägg med problemlösning. Men jag kan ganska väl sortera ut och landar på någonstans 350 besökare på just blogg100 inläggen. Några inlägg sticker ut, många har gått obemärkt förbi. Vilket om jag ska vara ärlig nog speglar insatsen från mig både i författande men också i promotion. De inlägg jag postat på facebook, twitter m.m. har lockat mer trafik helt enkelt.

Nu blir det kaffepaus

Nu kommer det bli åtminstone en liten paus. Det här har varit otroligt skoj men slitigt som bara den, att committa till att göra något som tar…30 minuter iallafall om det ska tillföra något, det är en insats. Fråga bara min sambo :D Nästa utmaning kanske borde vara att lägga lika mycket tid på något annat, träning, lära mig ett nytt språk eller varför inte bara läsning! Tack för det här varvet och vi ses om inte alltför långt. Men när jag kommer tillbaka kommer målsättningarna vara lite lägre.

Snapchat större än twitter – ett tecken i tiden

En milstolpe i sociala nätverk har passerats, SnapChat har nu fler dagliga aktiva användare än twitter. Åtminstone enligt en rapport som Bloomberg publicerade förra veckan, mycket anonyma källor men det verkar bra underbyggt och är inte chockerande egentligen.

Utöver att det så klart är stora nyheter att twitter tappar ytterligare en placering på listan över mest använda så är det ett  intressant uttryck för ett ändrat beteende på internet. Twitter är åtminstone för mig något av en representant för ett internet starkt fokuserat på “alla har en röst” och något av megafon-kommunikation, även om det såklart sker mängder av konversationer på twitter. Skillnaden mellan att skapa en hemsida/blogg och att börja twittra är faktiskt inte jättestor imho. Tämligen klassisk företagskommunikation också. Snapchat är ju lite annorlunda. Själv har jag inte lyckats fastna men många ser tydligen en stor lockelse i kommunikation som istället går riktat till dina vänner snarare än följare samt alla kommande arbetsgivare. På många sätt är Snapchat mycket mer en meddelandeapp än ett nätverk och att meddelandeapparna fått ett enormt genomslag vet vi ju redan. Mitt främsta problem som alltid är vänner som är lite trögrörliga över från Facebooks trygga famn :) Det gör det svårare att komma igång med en ny tjänst (även när den hunnit bli 5 år gammal).

Ändock, även om tjänsterna både har olika målgrupp och riktar sig på olika behov, nog känns det som ett tecken i tiden? Vi blir lite mer privata och har kanske i ärlighetens namn tröttnat på alla bråk/trakasserier som “alla har en röst” ofrånkomligen verkar leda till.

Accessoarer utan kön i uppdaterade The Sims

Imorse (nåja, vid 11) så läste jag nyheten om en ny uppdatering till Sims 4 som tar bort könskodningen på alla inställningar i skapandet av simmar. Nu kan din manlige sim ha högklackat och kjol eller långt hår,kvinnorna kan ha kostym, kort hår och andra heltokiga saker (*ironi på tokigt ifall det inte var uppenbart).

Efter att ha smält förvåningen över att The Sims fortfarande finns och spelas världen över (jag är uppenbarligen inte down with den målgruppen) så läser jag vidare och inser att det här är ju toppen! I ett spel där man skapar och livar små avatarer är det såklart extra viktigt att inte exkludera folk genom att säga att vissa val bara är möjliga för ett eller annat kön.

Sen minns jag hur internet fungerar och kanske särskilt spelvärlden. Håller andan och ger mig ut på nätet och twitter… Men allt är lugnt. De kommentarer jag hittar är positiva eller ointresserade vilket ju är helt logiskt egentligen, att någon annan kan använda hela skapa-sim verktyget påverkar ju faktiskt inte den person som var nöjd med befintliga alternativ. Bara det att världen sällan fungerar så logiskt. Det närmaste jag hittar kritik är en försiktig fråga om det kommer påverka hur statisterna (“townies”) kommer se ut, nej blir svaret tyvärr men ett steg i taget antar jag.

Tack internet för att ni varit rimliga idag!

Är jag ett mediehus nu?

Har hittat en ny podd som rör sig i trakten medier/journalistik som jag av oklara skäl tycker är tillräckligt nära teknik och internet för att vara kul. Det där med digitalisering kan man kanske säga.

Podden heter Mediepodden (talande, men roligt?) och senaste avsnittet handlar bland annat om “enmansmedia” eller “solojournalister”. Himla intressant, det finns en utveckling där enskilda journalister eller andra personer hittar en egen nischpublik som kan konkurrera med större medier i räckvidd. Som exempel nämner de både journalister som Joakim Lamotte och Erik Niva men också youtubers som MissLisibell. Det här är ett kul ämne på många sätt och jag rekommenderar en lyssning av avsnittet men jag fastnade särskilt på tankarna kring vad som är journalism respektive medier. Under min “om bloggen” sida har jag sedan starten (ungefär i alla fall) haft en text om att jag inte skriver nyheter,  vilket ofta stämmer. Jag gör få avslöjanden och mycket jag får för mig att skriva om handlar inte alls om något tidsbundet, just-nu men det är också en tämligen snäv definition av nyheter. Om jag idag plitar ner en reflektion om en händelse som skedde två veckor sedan, så har sannolikt storyn utvecklats något, annars skulle jag inte tänkt på det. Oavsett om det är nya fakta eller jag bygger vidare på andras tankar så har jag i det läget gjort en nyhetsvärdering och bedömt att det här är viktigt nog för mig att spendera en liten stund med. Men jag fortsätter nog att inte se mig själv som ett medium eller vad vi nu ska kalla medier i singular. Spridning kommer kanske in där också ;)

Skvaller och det amerikanska rättssystemet

Snabb recap (tänker att det spelas upp i c:a 2* hastighet)!
Peter Thiel som är Silicon Valley profil, investerare och en av medgrundarna till Paypal (och för den delen ruggigt framgångsrika men mindre kända Palantir som jobbar med BigData till många amerikanska myndigheter’) har en oplockad höna eller två med mediehuset Gawker Media. Den främsta anledningen är att deras skvallerblogg Valleywag outade honom som gay 2007. Thiel är en handlingskraftig herre, så nu har han sponsrat Hulk Hogan i en stämning mot publikationen (de publicerade en sexfilm med Hogen) med i runda slängar 10 miljoner USD. Det är en himlans massa pengar och målet är tydligt, Gawker ska i konken. Alla med? Okej, det finns 7 snurrar till i det här med miljonärer och profiler som ställer sig på alla möjliga sidor, öppna vädjande brev samt ett rätt märkligt försvar om att hans vänner redan visste att han var gay. Jag tänkte dock inte fokusera på just det.

Just nu är nämligen många journalister, om inte oroade så åtminstone lite lacka. Att någon i princip ger sig ut för att tysta ett mediehus ses inte med blida ögon, vilket väl känns rimligt. Det pratas upprört om att även makteliten i Silicon Valley måste finna sig i att bli granskade (mer än en parallell har dragits till att många av tech-bolagen ju samlar hyfsat mycket data om sina användare). Tycker nog att det finns mer nyanser än så om jag ska vara ärlig. Är det att granska att skriva om någons sexualitet? Jag tycker inte generellt särskilt synd om kändisar men fokuset långt ifrån deras gärning och saker som påverkar den känns väl lite sorgligt. Dessutom är det alldeles uppenbarligen så att en hel del som skrivs inte är sant eftersom olika publikationer långt ifrån alltid håller med varandra. Ska en publik person stå ut med vad som? Tveksamt kan jag tycka. Pressetik är också en fin konst som faktiskt verkar glömts bort här och där (även om såklart många, eller till och med en merpart gör sitt bästa för en klok och bra balans). Tror dock att bästa sättet att påverka där är att låta bli att klicka/läsa.

Ju mer jag tänker på den här storyn dock så är det inte där det galna ligger. Att det verkar som att en stor påse pengar är det som krävs för att ett fall ska tas upp låter ju helt sjukt. Sen är ju resultatet horribelt, om det var pengarna som gjorde att Hogan vann så är det en skandal i ett modernt rättssamhälle, men om han vunnit oavsett så är det ju minst lika mycket en skandal att pengarna krävdes för att nå dit.

Nä här finns bara förlorare är min känsla.

Vem kan man lita på?

Kom av mig halvvägs genom gårdagens inlägg, något dök upp och det trillade ur huvudet helt enkelt. Nåja, alla överlevde nog en dag utan mina tankar om recensioner och förtroende.

Det här är en sak jag diskuterat ganska mycket med mina vänner som är journalister på riktigt, inte som jag som mest gästspelat. Som konsument och allmänt teknikintresserad har jag självklart inte tillgång till tillnärmelsevis lika många datapunkter när jag utvärderar en produkt. Min erfarenhet av senaste Iphonen blir begränsad till det jag klämmer på vänners enheter samt det jag frågar ut dem om. Här kommer då de professionella tyckarna in i bilden – jag kan ju läsa huuuur mycket som helst på nätet om hur den ena kameran presterar i jämförelse med en annan, samt i allmänhet om hur bra eller dålig en produkt är. Men hur bedömer jag vems recension jag kan lita på? Bra/dåligt är ju i mångt och mycket en subjektiv fråga.
En viktig part blir såklart track-record, vilka publikationer och personer har tidigare haft åsikter jag senare kunnat bekräfta att jag håller med om? Men också hur väl underbyggda personens argument framstår såklart, som i alla diskussioner. Bägge dessa punkter handlar mycket om min bedömning av deras trovärdighet men här finns någonting mer, skribentens relation till produkten kan också ha en inverkan på deras uppfattning.
Det här tycker jag kan delas in i två olika typer av bias. Den ena är rent personlig och handlar mest om personens förmåga att bortse från sina befästa åsikter. Här kommer alla typer av ”fanboy/fangirl” in men också lite mindre dramatiskt, en site som i huvudsak bevakar Apple tenderar att vara lite mer positiv men i kan ofta i gengäld också ge mer insatt kritik i detaljer en mindre nischad publikation missar. Så till den andra sidan då, mer kommersiell bias.
Det är här det blir riktigt spännande, särskilt i vår tid av ”nya medier” med bloggar och nischsiter. Journalister har sedan länge fått testprodukter och många redaktioner har därför också en vana kring hur det ska hanteras. I vilken grad bör det framgå att man fått gratisenheter? Ska enheterna skickas tillbaka? Personligen tycker jag att det bör framgå när man fått något i utvärderingssyfte, men det lämnar också något av en gråzon för de fall där det inte finns ett uttalat syfte att testa/utvärdera. Genom åren har jag fått en lång rad enheter (visar det sig när jag tänker bakåt): Tre smartklockor, tre telefoner, en surfplatta och en Chromebook. Det här har inte varit i egenskap av bloggare eller tyckare egentligen men nog har de här enheterna nämnts på bloggen och påverkat min kommunikation utåt. Om inte annat så har det påverkat min kunskap om vissa plattformar. Svårt tycker jag, brukar försöka nämna det om jag skriver något längre men när det bara nämns i förbifarten är det svårare och känns inte naturligt. Ingen av de här enheterna har jag skickat tillbaka, en försökte jag med men det fanns det inget intresse för. Själv ser jag inte heller något stort problem för mig som helt fristående och på vissa sätt ser jag en skribent som valt att fortsätta använda produkten som en positiv sak. Är det bättre om hen skickar tillbaka sin ex. Apple Watch och sen går och köper en ny? Ja, kanske ur synvinkeln att vara väldigt tydlig med objektiviteten men jag kan inte se att det egentligen ändrar något i praktiken. Många av mina journalistvänner har starka åsikter om att man absolut ska skicka tillbaka men hitintills väntar jag på argument annat än mer ideologiskt lagda att det just är tydligt och ”rätt”. Jag tror personligen att de allra flesta journalister har förmågan att inte känna sig skyldig företag X något men det är ju något som en läsare kan ifrågasätta vilket leder tillbaka till trovärdigheten, det är alltså lättare att hävda sin opartiskhet om ingenting behålls. Ur miljösynpunkt låter det ju hål i huvudet att skicka tillbaka en fullt fungerande enhet som hamnar i en låda hos tillverkaren, kan man kanske donera? Intressanta avvägningar helt klart! Kan inte låta bli att tänka att det finns en demokratiserande effekt av att även mindre plånböcker har möjlighet att bilda sig uppfattningar de kan sprida på nätet och att de stora mediebolagen kanske lättare kan prata om att det är värt priset för demonstrativ objektivitet.

Det där med moral alltså…

Minns ni hur jag igår lite sent ändå valde att ta upp det där med att Amerikanska företag blir moralpoliser i vår nya uppkopplade värld, inte nödvändigtvis på ett vis som stödjer min bild av vad som är lämpligt. Trots att det var Apple jag använde som exempel klagade jag lite på hur Facebook tillämpar sina policys också av bara farten. Inte helt opåkallat visar det sig då Facebook parallellt med det här hade en egen “ojdå det här blev visst uppmärksammat i media, bäst att vi ändrar just det här beslutet och skyller på ett misstag”-moment.

Modellen Tess Holiday var med i reklamen för ett event kallat “Feminism and Fat” som gick ut på att motverka ohälsosamma skönhetsideal. Ironin då när Facebook tar bort bilden med argumentet att annonser inriktade på fitness och hälsa inte får presentera kroppar som “perfect or extremely undesirable,”. Läs det där igen, “extremely undesireable”. Till sist backade Facebook med sedvanlig kommentar om hur de granskar superånga bilder och ibland gör misstag. Eller så behöver man helt enkelt se över sin policy och de riktlinjer man ger granskarna, kan jag tänka.

Vems moral ska styra och vad är ett spel?

Är lite sen på den här bollen men vill inte missa den trots att jag var på semester. Det anknyter nämligen till en fråga jag tycker är jätteviktig som poppar upp lite här och där numera. Vems moral är det som ska styra på nätet? De flesta av oss vill inte ha high chaparral och att plocka bort rasism och andra otrevligheter är på något jag på många sätt stödjer, men så har vi ju det där med censur. Det finns många regimer som har helt andra åsikter än jag om vad som bör få finnas på nätets olika tjänster och då vill jag gärna förespråka yttrandefriheten. Företagen då? Kanske särskilt Facebook och Instagram har från mitt perspektiv utmärkt sig som otroligt moralistiska med en rätt stor klick sexism on top. Till exempel har jag vänner som stängts av från Facebook efter att ha lagt upp skärmbilder FRÅN facebook där man uppmanade folk att anmäla grupper som ägnar sig åt slut-shaming exempelvis.  Eller tecknade anatomiska bilder, amning, ja och så vidare.

Det här sträcker sig också bortanför våra sociala tjänster där en så klart kan argumentera för att det är upp till oss att välja vilka siter vi vill använda. Jag tycker inte att det ursäktar dumheter från kolosser som Facebook eller Google där man har en sån maktposition men det är ändå ingenting i jämförelse med den situation som uppstår i Apples Appstore. Om din app inte blir godkänd där kan du glömma att lyckas nå en större Iphone-publik. Därför är det här djupt problematiskt.

 

Om du inte orkar öppna bilderna så är det helt enkelt så att ett spel med titeln “Liyla and the shadows of war”, om en ung flickas perspektiv i Gaza inte blev godkänt med argumentet att det är politik och inte spel. Samtidigt finns spelet Israeli Heroes där du istället spelar som en Israelisk missil. Hur det här går ihop är helt bortom mitt förstånd. Senare gav även Apple efter, men frågan kvarstår: Vems moral ska få styra vårt utbud när app-stores och webbtjänster har helt eller delvis monopol på marknader?

Tack till @skyldige för tips och läs om storyn här.