En annan sorts milstolpe, dag 100

Så var vi där. 100 dagar sedan jag startade utmaningen som går under blogg100. Det har verkligen varit rätt tungt. Men innan jag beklagar mig, hur gick det?!

  • 91 inlägg, så inte riktigt de planerade 100 men med tanke på att jag bestämde mig för att att ta “ledigt” när jag var på semester så känns det rätt bra. Missade också 2 dagar tror jag där det inte hanns med. Ändå nöjd med mängden!
  • Ganska snart så skapade jag blogg100-cheapout taggen. För dagar där tiden inte fanns att ha en klok reflektion över ett viktigt ämne, några gånger var det ett lästips, andra mest en ursäkt. Totalt 8 inlägg kändes tämligen irrelevanta eller överförenklade och fick taggen blogg100-cheapout.
  • Så skarpa, smarta och fasligt genomtänkta inlägg uppgick till 83. Helt okej!

Okej, så jag skrev massor…och då kom besökarna?! Njae. Merparten av min trafik är fortfarande till gamla inlägg med problemlösning. Men jag kan ganska väl sortera ut och landar på någonstans 350 besökare på just blogg100 inläggen. Några inlägg sticker ut, många har gått obemärkt förbi. Vilket om jag ska vara ärlig nog speglar insatsen från mig både i författande men också i promotion. De inlägg jag postat på facebook, twitter m.m. har lockat mer trafik helt enkelt.

Nu blir det kaffepaus

Nu kommer det bli åtminstone en liten paus. Det här har varit otroligt skoj men slitigt som bara den, att committa till att göra något som tar…30 minuter iallafall om det ska tillföra något, det är en insats. Fråga bara min sambo :D Nästa utmaning kanske borde vara att lägga lika mycket tid på något annat, träning, lära mig ett nytt språk eller varför inte bara läsning! Tack för det här varvet och vi ses om inte alltför långt. Men när jag kommer tillbaka kommer målsättningarna vara lite lägre.

Snapchat större än twitter – ett tecken i tiden

En milstolpe i sociala nätverk har passerats, SnapChat har nu fler dagliga aktiva användare än twitter. Åtminstone enligt en rapport som Bloomberg publicerade förra veckan, mycket anonyma källor men det verkar bra underbyggt och är inte chockerande egentligen.

Utöver att det så klart är stora nyheter att twitter tappar ytterligare en placering på listan över mest använda så är det ett  intressant uttryck för ett ändrat beteende på internet. Twitter är åtminstone för mig något av en representant för ett internet starkt fokuserat på “alla har en röst” och något av megafon-kommunikation, även om det såklart sker mängder av konversationer på twitter. Skillnaden mellan att skapa en hemsida/blogg och att börja twittra är faktiskt inte jättestor imho. Tämligen klassisk företagskommunikation också. Snapchat är ju lite annorlunda. Själv har jag inte lyckats fastna men många ser tydligen en stor lockelse i kommunikation som istället går riktat till dina vänner snarare än följare samt alla kommande arbetsgivare. På många sätt är Snapchat mycket mer en meddelandeapp än ett nätverk och att meddelandeapparna fått ett enormt genomslag vet vi ju redan. Mitt främsta problem som alltid är vänner som är lite trögrörliga över från Facebooks trygga famn :) Det gör det svårare att komma igång med en ny tjänst (även när den hunnit bli 5 år gammal).

Ändock, även om tjänsterna både har olika målgrupp och riktar sig på olika behov, nog känns det som ett tecken i tiden? Vi blir lite mer privata och har kanske i ärlighetens namn tröttnat på alla bråk/trakasserier som “alla har en röst” ofrånkomligen verkar leda till.

Testar matleverans med Wolt

I USA är det redan vardagsmat att få maten hemlevererad (höhö), eller ungefär vad som helst annat faktiskt. Det finns tjänster för att få allt från take-out mat hemkörd till rakhyvlar. I vissa fall bygger tjänsten på en prenumeration men annars bygger affärsidén ofta på att leverera från redan befintliga butiker/restauranger, man vill bli en sorts plattform för just den nisch man siktat in sig på och vill vara förmedlaren mellan slutkund och marknadens aktörer. Påminner det här om något? Uber kanske, AirBnB men även tjänster som onlinepizza, godsmak mfl.

Finska start-upen Wolt som jag provat på idag har anställda chaufförer/bud som levererar take-out mat från en lista som faktiskt inte är fy skam. De har helt klart siktat in sig på att få med sig bra restauranger direkt och du kan till exempel välja att få mat från Nook hemlevererad om du inte lyckats landa ett bord. Vi valde något mer klassisk hemleveransmat i form av pizza som vi siktat in oss på redan innan vi gick på 40-årsfest igår. Det gav oss dessutom chansen att prova Galinas på Götgatan som är all the craze bland pizza förståsigpåare.

Så hur funkade det här då? Oförskämt bra faktiskt. Appen är snygg och det gick snabbt att komma igång, dock inte helt logisk hela tiden och både att se vad kostnaden för leveransen samt NÄR den skulle ske var inte det lättaste att räkna ut var det fanns. Men som sagt, snygg. Ter sig också välbyggd när den inte begär behörighet till mina bilder om jag inte ber att få välja en annan profilbild än den från facebook, att jämföra med konkurrenten Foodoras app som inte ens startar om den inte får tillgång till alla mina bilder. Kan flika in också att det också går bra att beställa och hämta maten själv, kanon! Från beställning tog det cirka 20 minuter från Götgatan ned till Hornstull vilket får räknas som ruggigt snabbt om du betänker att pizzerian runt hörnet behöver c:a 15 minuter på att baka min pizza. Det ska sägas dock att pizzan ändå lyckats svalna av betänkligt, inte ett problem för de här smarrsmarriga pizzorna men mycket av den andra maten på Wolts utkörningsmeny skulle inte stått sig lika bra är min känsla, en ljummen hamburgare låter sådär? Överlag blir ändå totalbetyget klart godkänt både för produkten som sådan och hur väl det fungerade. Hade väskan lyckats hålla värmen lite bättre hade det touchat på toppbetyg, möjligen är priset något högt, 67:- efter att straffats med 17 kronor extra baserat på avstånd till restaurangen (bodde jag närmre hade jag hämtat själv ju).

Lovande! Dessutom var pizzorna faktiskt helt sjukt fantastiska!

*nu är jag väldigt positiv här men det är för att jag var nöjd. Varken Wolt, Galinas eller någon annan har gett mig en spänn för det här inlägget. Vill du testa så kan du kolla först om någon kompis redan använder appen, med polarns kod får ni båda 100:- att handla mat för!

Accessoarer utan kön i uppdaterade The Sims

Imorse (nåja, vid 11) så läste jag nyheten om en ny uppdatering till Sims 4 som tar bort könskodningen på alla inställningar i skapandet av simmar. Nu kan din manlige sim ha högklackat och kjol eller långt hår,kvinnorna kan ha kostym, kort hår och andra heltokiga saker (*ironi på tokigt ifall det inte var uppenbart).

Efter att ha smält förvåningen över att The Sims fortfarande finns och spelas världen över (jag är uppenbarligen inte down with den målgruppen) så läser jag vidare och inser att det här är ju toppen! I ett spel där man skapar och livar små avatarer är det såklart extra viktigt att inte exkludera folk genom att säga att vissa val bara är möjliga för ett eller annat kön.

Sen minns jag hur internet fungerar och kanske särskilt spelvärlden. Håller andan och ger mig ut på nätet och twitter… Men allt är lugnt. De kommentarer jag hittar är positiva eller ointresserade vilket ju är helt logiskt egentligen, att någon annan kan använda hela skapa-sim verktyget påverkar ju faktiskt inte den person som var nöjd med befintliga alternativ. Bara det att världen sällan fungerar så logiskt. Det närmaste jag hittar kritik är en försiktig fråga om det kommer påverka hur statisterna (“townies”) kommer se ut, nej blir svaret tyvärr men ett steg i taget antar jag.

Tack internet för att ni varit rimliga idag!

Är jag ett mediehus nu?

Har hittat en ny podd som rör sig i trakten medier/journalistik som jag av oklara skäl tycker är tillräckligt nära teknik och internet för att vara kul. Det där med digitalisering kan man kanske säga.

Podden heter Mediepodden (talande, men roligt?) och senaste avsnittet handlar bland annat om “enmansmedia” eller “solojournalister”. Himla intressant, det finns en utveckling där enskilda journalister eller andra personer hittar en egen nischpublik som kan konkurrera med större medier i räckvidd. Som exempel nämner de både journalister som Joakim Lamotte och Erik Niva men också youtubers som MissLisibell. Det här är ett kul ämne på många sätt och jag rekommenderar en lyssning av avsnittet men jag fastnade särskilt på tankarna kring vad som är journalism respektive medier. Under min “om bloggen” sida har jag sedan starten (ungefär i alla fall) haft en text om att jag inte skriver nyheter,  vilket ofta stämmer. Jag gör få avslöjanden och mycket jag får för mig att skriva om handlar inte alls om något tidsbundet, just-nu men det är också en tämligen snäv definition av nyheter. Om jag idag plitar ner en reflektion om en händelse som skedde två veckor sedan, så har sannolikt storyn utvecklats något, annars skulle jag inte tänkt på det. Oavsett om det är nya fakta eller jag bygger vidare på andras tankar så har jag i det läget gjort en nyhetsvärdering och bedömt att det här är viktigt nog för mig att spendera en liten stund med. Men jag fortsätter nog att inte se mig själv som ett medium eller vad vi nu ska kalla medier i singular. Spridning kommer kanske in där också ;)

Skvaller och det amerikanska rättssystemet

Snabb recap (tänker att det spelas upp i c:a 2* hastighet)!
Peter Thiel som är Silicon Valley profil, investerare och en av medgrundarna till Paypal (och för den delen ruggigt framgångsrika men mindre kända Palantir som jobbar med BigData till många amerikanska myndigheter’) har en oplockad höna eller två med mediehuset Gawker Media. Den främsta anledningen är att deras skvallerblogg Valleywag outade honom som gay 2007. Thiel är en handlingskraftig herre, så nu har han sponsrat Hulk Hogan i en stämning mot publikationen (de publicerade en sexfilm med Hogen) med i runda slängar 10 miljoner USD. Det är en himlans massa pengar och målet är tydligt, Gawker ska i konken. Alla med? Okej, det finns 7 snurrar till i det här med miljonärer och profiler som ställer sig på alla möjliga sidor, öppna vädjande brev samt ett rätt märkligt försvar om att hans vänner redan visste att han var gay. Jag tänkte dock inte fokusera på just det.

Just nu är nämligen många journalister, om inte oroade så åtminstone lite lacka. Att någon i princip ger sig ut för att tysta ett mediehus ses inte med blida ögon, vilket väl känns rimligt. Det pratas upprört om att även makteliten i Silicon Valley måste finna sig i att bli granskade (mer än en parallell har dragits till att många av tech-bolagen ju samlar hyfsat mycket data om sina användare). Tycker nog att det finns mer nyanser än så om jag ska vara ärlig. Är det att granska att skriva om någons sexualitet? Jag tycker inte generellt särskilt synd om kändisar men fokuset långt ifrån deras gärning och saker som påverkar den känns väl lite sorgligt. Dessutom är det alldeles uppenbarligen så att en hel del som skrivs inte är sant eftersom olika publikationer långt ifrån alltid håller med varandra. Ska en publik person stå ut med vad som? Tveksamt kan jag tycka. Pressetik är också en fin konst som faktiskt verkar glömts bort här och där (även om såklart många, eller till och med en merpart gör sitt bästa för en klok och bra balans). Tror dock att bästa sättet att påverka där är att låta bli att klicka/läsa.

Ju mer jag tänker på den här storyn dock så är det inte där det galna ligger. Att det verkar som att en stor påse pengar är det som krävs för att ett fall ska tas upp låter ju helt sjukt. Sen är ju resultatet horribelt, om det var pengarna som gjorde att Hogan vann så är det en skandal i ett modernt rättssamhälle, men om han vunnit oavsett så är det ju minst lika mycket en skandal att pengarna krävdes för att nå dit.

Nä här finns bara förlorare är min känsla.

Microsoft “tvångsuppdaterar” och så slipper du undan

Få som har Windows 7, 8 eller 8.1 har missat att Microsoft har släppt en ny version av sitt operativsystem, Windows 10. Det har varit svårt att missa efter som användare av versionerna ovan fått en gratis uppdatering till sagda 10:a. Och Microsoft vill gärna att du uppdaterar, jätte, jättegärna. I snart ett år har det poppat upp rutor och uppmaningar i aktivitetsfältet om att jo visst ska du också uppdatera. Sitter du på någon av 8:orna är det inte mycket att snacka om, kör på. Har du däremot 7:an kan det finnas anledningar att inte uppgradera, kompatibilitet med din hårdvara, kontorsprogram som inte släppts i nya versioner kanske inte stöds m.m. För de flesta kommer dock Windows 10 vara en relativt odramatisk uppgradering även från 7:an. Några trevligheter kommer faktiskt också med 10:an, själv är jag till stor utsträckning gladare med 10:an än 7:an.

Men man väljer ju själv som bekant, eller? På sistone har Microsoft nämligen gjort en liten fuling. Eller två kanske man ska säga, först har man lagt över Windows 10 uppgraderingen som “Rekommenderad uppdatering”, det betyder att alla datorer som har den rekommenderade inställning i Windows Update kommer få uppgraderingen schemalagd automatisk. Inte så snyggt. Men, man får i alla fall en varning att detta gjorts. Kruxet är att den varning är formulerad en aning otydligt. Du kan välja att klicka OK, 10:an installeras enligt schemat, eller så klickar du på krysset på hederligt “bort-med-dig-och-sluta-störa-manér”. Frid och fröjd, bara det att krysset också godkänner uppdateringen. Man måste läsa det finstilta och hitta länken i texten för att klicka sig fram till alternativet att låta bli.

Njae, inte tipptopp Microsoft, även om jag gillar Windows 10 i stort. Företaget har sedan i pressen försvarat sig med att det minsann fungerar precis som tänkt och absolut inte är avsett att lura någon. Jag vet inte riktigt vad som är värst, antingen så är man avsiktligt otydlig, eller så behöver man se över sina Interaktions Design rekryteringar imho. Om du verkligen vill undvika dylika idéer kan du använda “Never10” som hjälper dig att uppdatera de registervärden och göra de grupppolicy ändringar (enligt Microsofts instruktioner) som krävs för att helt enkelt inte få Windows 10 installerat. Hittas här: https://www.grc.com/never10.htm

Detaljer kring det här och tipset med Never10 kommer från podcasten twit från i Söndagsnatt om du vill höra mer.

Vem kan man lita på?

Kom av mig halvvägs genom gårdagens inlägg, något dök upp och det trillade ur huvudet helt enkelt. Nåja, alla överlevde nog en dag utan mina tankar om recensioner och förtroende.

Det här är en sak jag diskuterat ganska mycket med mina vänner som är journalister på riktigt, inte som jag som mest gästspelat. Som konsument och allmänt teknikintresserad har jag självklart inte tillgång till tillnärmelsevis lika många datapunkter när jag utvärderar en produkt. Min erfarenhet av senaste Iphonen blir begränsad till det jag klämmer på vänners enheter samt det jag frågar ut dem om. Här kommer då de professionella tyckarna in i bilden – jag kan ju läsa huuuur mycket som helst på nätet om hur den ena kameran presterar i jämförelse med en annan, samt i allmänhet om hur bra eller dålig en produkt är. Men hur bedömer jag vems recension jag kan lita på? Bra/dåligt är ju i mångt och mycket en subjektiv fråga.
En viktig part blir såklart track-record, vilka publikationer och personer har tidigare haft åsikter jag senare kunnat bekräfta att jag håller med om? Men också hur väl underbyggda personens argument framstår såklart, som i alla diskussioner. Bägge dessa punkter handlar mycket om min bedömning av deras trovärdighet men här finns någonting mer, skribentens relation till produkten kan också ha en inverkan på deras uppfattning.
Det här tycker jag kan delas in i två olika typer av bias. Den ena är rent personlig och handlar mest om personens förmåga att bortse från sina befästa åsikter. Här kommer alla typer av ”fanboy/fangirl” in men också lite mindre dramatiskt, en site som i huvudsak bevakar Apple tenderar att vara lite mer positiv men i kan ofta i gengäld också ge mer insatt kritik i detaljer en mindre nischad publikation missar. Så till den andra sidan då, mer kommersiell bias.
Det är här det blir riktigt spännande, särskilt i vår tid av ”nya medier” med bloggar och nischsiter. Journalister har sedan länge fått testprodukter och många redaktioner har därför också en vana kring hur det ska hanteras. I vilken grad bör det framgå att man fått gratisenheter? Ska enheterna skickas tillbaka? Personligen tycker jag att det bör framgå när man fått något i utvärderingssyfte, men det lämnar också något av en gråzon för de fall där det inte finns ett uttalat syfte att testa/utvärdera. Genom åren har jag fått en lång rad enheter (visar det sig när jag tänker bakåt): Tre smartklockor, tre telefoner, en surfplatta och en Chromebook. Det här har inte varit i egenskap av bloggare eller tyckare egentligen men nog har de här enheterna nämnts på bloggen och påverkat min kommunikation utåt. Om inte annat så har det påverkat min kunskap om vissa plattformar. Svårt tycker jag, brukar försöka nämna det om jag skriver något längre men när det bara nämns i förbifarten är det svårare och känns inte naturligt. Ingen av de här enheterna har jag skickat tillbaka, en försökte jag med men det fanns det inget intresse för. Själv ser jag inte heller något stort problem för mig som helt fristående och på vissa sätt ser jag en skribent som valt att fortsätta använda produkten som en positiv sak. Är det bättre om hen skickar tillbaka sin ex. Apple Watch och sen går och köper en ny? Ja, kanske ur synvinkeln att vara väldigt tydlig med objektiviteten men jag kan inte se att det egentligen ändrar något i praktiken. Många av mina journalistvänner har starka åsikter om att man absolut ska skicka tillbaka men hitintills väntar jag på argument annat än mer ideologiskt lagda att det just är tydligt och ”rätt”. Jag tror personligen att de allra flesta journalister har förmågan att inte känna sig skyldig företag X något men det är ju något som en läsare kan ifrågasätta vilket leder tillbaka till trovärdigheten, det är alltså lättare att hävda sin opartiskhet om ingenting behålls. Ur miljösynpunkt låter det ju hål i huvudet att skicka tillbaka en fullt fungerande enhet som hamnar i en låda hos tillverkaren, kan man kanske donera? Intressanta avvägningar helt klart! Kan inte låta bli att tänka att det finns en demokratiserande effekt av att även mindre plånböcker har möjlighet att bilda sig uppfattningar de kan sprida på nätet och att de stora mediebolagen kanske lättare kan prata om att det är värt priset för demonstrativ objektivitet.

Prylen du hoppas du aldrig behöver

Äntligen är den på plats, min Nest Protect. Eller med andra ord min barnsligt avancerade brandvarnare. Inte så att den gör kaffe eller andra fräsigheter, men den är så att säga “smart”.

Utöver att vara en rökdetektor med siren som en standard brandvarnare har den också kolmonoxiddetektor men utöver det är säkerhetsfunktionerna tämligen standard. Så vad gör den speciell? Varför betalade jag extra för att få just denna?

Larm till mobilen

Gällande siren finns det ett ordspråk som säger att det är svårt att släcka bränder

Känns tryggt!
Känns tryggt!

när man är vaken, men omöjligt när man sover. En annan sak som är omöjligt är att släcka bränder när du är någon annanstans. Nu har jag möjlighet att åtminstone larma brandkåren om min brandvarnare upptäcker fara när jag inte är hemma. Känns jättebra och är den enskilt största anledningen till att jag importerade den här rackaren! Men kanske också lite för att det här med smarta hem är otroligt spännande.

Andra fiffigheter handlar mer om handhavande, att den kollar sitt batteri automatiskt varje kväll, att jag kan testa den utan att klättra upp på en stege och trycka på knappen (styrs via appen), att den agerar nattlampa om jag går upp under natten är också roligt om än ingen överdrivet viktig funktion.

Beräknad livstid är också 10 år så om jag i framtiden bor större kan jag komplettera med fler enheter som då även pratar med varandra, larmar det i källaren så kommer alla enheter larma – samt tala om var larmet utlösts. Smart!

Installationen

Samma regler som alltid gäller uppsättning och det fungerar likadant som andra

Ytterligare ett konto – yey!

brandvarnare med en platta du skruvar upp. + i kanten för att instruktionen har mycket tydliga instruktioner gällande bra respektive dåliga placeringar, hur man ska montera i ett snedtak (inte relevant för mig men ändå) osv. Annars handlar mycket av installationen om att komma igång med appen och para ihop brandvarnaren med dit konto. Jag kan inte logga in med mitt Google-konto trots att de äger Nest (antar att det är för att användare inte ska få integritetspanik) utan istället måste skapa ett Nest-konto som dessutom har obegripliga “8 tecken, stora och små bokstäver samt en symbol-kravet” (kom igen, mitt Google konto med 2 stegs verifiering är mycket säkrare). Men utöver det är det mycket enkelt att komma igång. Jag får döpa mitt hem, utifall att jag skulle ha enheter i exempelvis fjällstugan så styrs allt från samma app, sen talar jag om var jag tänker sätta upp varnaren. Det här är såklart för att kunna fungera som jag nämner ovan, har du flera får du veta var faran finns.

Efter tester (olika signaler för brand respektive kolmonoxid) som verkligen fungerade – bra kräm i den här prylen, var det bara att sätta upp i taket. Check and done.

Inte så dyrt (jag betalade knappt 1000 SEK), enkelt att installera, känns säkrare med larm på avstånd och lite smartare handhavande än vanliga. Sjukt nöjd! Nu hoppas jag bara att jag aldrig kommer ha behov av den.

Ganska snygg också om ni frågar mig
Ganska snygg också om ni frågar mig

Kort reflektion utanför tekniken

Idag är en dag utan särskilt mycket tid över för bloggandet så jag nöjer mig med att ge ett tips kring jobbsökande.
“Men vad nu, han jobbar ju med IT?” tänker vän av ordning eller andra läsare. Visserligen helt sant, men nu har jag också anställt andra kloka IT-stjärnor under några år. Ta det för vad det är, jag är inte HR-proffs men kan uttala mig för mig själv och delvis kollegor.

Till tipset. Se till att lyfta dina styrkor. Det gäller såklart generellt också men jag tänker precisera. Om det inte uttryckligen efterfrågas ansökan på ett särskilt språk (i mitt fall och säkert vanligast i Sverige, engelska eller svenska) välj det språk du är bäst på. Är svenska ditt modersmål så ÄR den bättre än din engelska med otroligt få undantag. Inte helt ovanligt att jag läser ansökningar som möjligen skulle kunna vara aktuella men som i princip missar chansen för att de skriver på ett språk de inte behärskar – som åtminstone enligt CV inte heller är deras starkaste språk.

Nä hörni, engelska är inte coolt nog för att kompensera att du inte lyckas förmedla din kompetens och
dina kvalitéer.